Just nu debatteras i media förslaget om en civilkuragelag i Sverige. Det riksdagsparti som propagerar för förslaget är Kristdemokraterna, och det främsta argumentet tycks vara att en människa har en skyldighet att ingripa om hon ser att en annan människa är utsatt för våld eller riskerar att skadas på något sätt
Som humanist håller jag helt med om att en människa har en viss skyldighet att ingripa om en medmänniska far illa, men frågan är om hon borde straffas om hon inte gör det. Det finns trots allt hundra olika anledningar till varför en människa inte kan eller vill ingripa i en situation präglad av våld eller hot om våld, anledningar hon själv inte alltid har kontroll över. Ska till exempel rädsla för att själv skadas, eller handlingsförlamning på grund av chock verkligen vara olagligt?
Lagar är till för att straffa dåligt beteende, de ska verka i avskräckande syfte för att förhindra framtida negativa handlingar. För ett straff kan ju aldrig göra den straffbara handlingen ogjord, utan bara verka för att samma handling inte upprepas
Men att använda lagen för att straffa apati, rädsla eller handlingsförlamning anser jag vara ett missbruk av lagen. Om vi börjar straffa människor för vad de inte gör så tvingar vi ju dem indirekt att göra det vi anser vara önskvärt, och detta skulle kunna tolkas som en överträdelse av den fria viljan. Vad är i så fall nästa steg, ska vi aktivt straffa föräldern som inte älskar sitt barn, då man kan argumentera att alla barn har rätt till kärlek, eller någon som underlåter att ge en döende släkting vård, även om släktingen själv uttryckt sin önskan om att dö utan vård?
Dessutom väcks en hel rad frågor såsom: vem bestämmer egentligen vad som är en straffbar ”icke-handling”, vem bestämmer vad personen i fråga kunnat eller inte kunnat göra? Och vem bestämmer vad personen i fråga får göra för att påverka situationen, ska det till exempel vara tillåtet att till och med ta livet av en människa som håller på att ta livet av en annan?
En människa med en god moral kommer att ingripa i en sådan situation, och berörs därför inte av en sådan lag. Dessutom så kommer en människa som inte vill ingripa i en sådan situation inte heller göra det även om lagen finns. I en situation som handlar om liv och död är det svårt att bedöma situationen rationellt, för i sådana situationer handlar en människa på instinkt via reptilhjärnan. Detta rår ingen lagstiftning i världen på
Det dåliga samvetet av att ha låtit en annan människa fara illa, eller till och med mista livet när man kunde ha ingripit är antagligen straff nog, utan att personen i fråga dessutom ska straffas med böter eller fängelse
För att gå till botten med ett problem måste man bekämpa sjukdomen och inte symptomen. Detta anser jag vara en användbar levnadsregel, speciellt när det gäller frågan om att bygga ett gott samhälle. Men en lag om civilkurage skulle inte bekämpa sjukdomen, nämligen det omoraliska i människor, den bekämpar bara symptomen. En sådan lag syftar inte till att göra människor mer moraliska, den syftar till att tvinga människor att bete sig som om de vore mer moraliska, och det är en ofantlig skillnad
Om vi behöver lagar för att få människor att hjälpa en medmänniska i nöd, så är det sannerligen illa ställt med samhällsmoralen. Det är i så fall ett symptom på ett mycket djupare problem, som bara på ytan kan korrigeras med en lag om civilkurage. Det verkliga arbetet görs i våra skolor och i hemmet där barnen växer upp, det är nämligen där grunden till ett moraliskt beteende läggs, och det är där man måste lägga fokus om man på allvar vill förändra människors moraliska tänkande
Arbetet med att göra samhället mer moraliskt börjar, som så mycket annat, först och främst i den enskilda människan. Något som vi humanister borde vara de första att inse
I stort sett hela samhället är uppbyggt på omoral. Att ha lagar som straffar folk för att dom inte gör något? Jag tror att det är människor på toppen som förtjänar att straffas om några. Bra text.
SvaraRaderaIntressant och svår fråga. Allt som oftast fungerar ju moralisk lag och juridisk lag i olika situationer. Moralen har sina begränsningar, man kan t.ex. inte nöja sig med att det är fel att mörda eftersom de som mördar inte nås av den "moraliska piskan". Juridiken har också sina begränsningar eftersom rättsväsendet varken kan eller bör finnas överallt.
SvaraRaderaFrågan är då hur det ser ut i situationerna där det finns ett överlapp. En lag kan säkert i vissa fall tränga ut det moraliska tänkandet, i andra situationer kan den vara en signal som folk kan ställa sig bakom. Man får nog ta det lite från fall till fall, och framför allt ta till empiri snarare än att gå runt och "tro" en massa saker.
Sen är jag skeptisk till det där med att moral börjar i den enskilda människan. Vissa människor är mer ambitiösa än andra när det gäller moral, så är det ju, men idén om moralen i sig kan inte uppstå i en enskild människa. För enskilda människor är moral ett irrelevant begrepp, all moral kräver relationer mellan människor för att ha mening. Därför tror jag att grupper av olika storlek är mer relevanta och intressanta, och en av de större grupperna vi tillhör är nationen, och om den som i Sveriges fall råkar sammanfalla med en politisk stat så kan moralen sammanfalla med lagen.
I just den här frågan känns det mer praktiskt med morötter än piskor, kanske lyfta fram och hylla de som faktiskt har civilkurage och riskerar sitt liv för en annan snarare än att straffa alla som inte har det?
Hur som helst tror jag inte på att helt och hållet särskilja den personliga moralen från politiken, det finns garanterat områden där de kan växelverka på ett bra sätt.