Corren om Humanisternas anmälan mot Helle Klein

Igår, den 25/4 hade Corren med en ledare som berörde Humanisternas anmälan mot nättidningen Seglora Smedja och dess ansvarige utgivare Helle Klein. I ledaren finns bland annat detta välformulerade stycke med:

Mycket kan man anklaga Humanisterna för, bland annat att de är väl stingsliga och okänsliga i debatten. Men stöder högerextremister gör de inte. Snarare är det så att Humanisternas rationella och konsekventa argumenterande väcker missnöje i Sverige, känsloargumentens förlovade land.

En ganska bra sammanfattning av läget tycker jag.

Mozarts Requiem och insikten om oanade konsekvenser

1791 skrev Mozart sitt berömda Requiem, kanske det mest kraftfulla och potenta stycke musik han någonsin skapade. Han var döende under tiden han skrev det, och hans medvetenhet om sin egen förestående död har mycket sannolikt färgat musiken. Det finns en potential där, en särskild je ne sais quoi som har förmåga att väcka tankar och känslor till liv, som kan inspirera en människa och tränga igenom själva hennes sinnen, tills hon inte längre är densamma som förut
Här sitter jag, över tvåhundra år senare och lyssnar på exakt samma toner som Mozart en gång skrev ner, exakt samma musikaliska bedrift som då, och får kalla kårar längs ryggraden

Häri ligger någonting människor ofta försummar, det är en av de största och mest intrikata insikter en människa kan ha: att hennes handlingar, hur obetydliga och små de än kan tyckas vara, kan ha enorma implikationer för framtiden, att det hon gör idag har potentialen att påverka människor som inte ser dagens ljus förrän flera hundra år framåt i tiden
Detta är en viktig insikt, speciellt om man är en människa som har reell makt och inflytande över andra, och därmed också förmåga att direkt förändra världen. Om vi misslyckas med att förstå att våra handlingar har konsekvenser kan de leda mänskligheten till platser ingen av oss vill befinna sig på. Historien har tydligt visat oss vad som kan ske när vi inte tar konsekvenser på tillräckligt stort allvar
Förutom att den insikten är av yttersta vikt för mänskligheten i stort, är den också livsförändrande för den enskilda individen på ett mer subjektivt plan. Den ger människor hopp, inspirerar till stordåd, motiverar många av de handlingar som blir ihågkomna av generationer flera hundra år in i framtiden. Vi lever på ett sätt för att påverka, för att våra steg på jorden ska lämna avtryck som syns även efter att vi själva inte längre finns

Jag tvivlar på att Aristoteles och Platon hade oss nutida människor i tankarna när de formulerade sina tankar om filosofi, inte heller att Mozart hade mig i åtanke när han skrev sitt Requiem. Men det faktum att vi fortfarande refererar till de gamla grekerna över tvåtusen år senare, eller det faktum att Mozarts musik fortfarande älskas av miljoner människor idag, är ett bevis för hur vi alla på många sätt är sammankopplade och hur fundamentalt vi påverkar varandra i våra liv
Även den minsta handling kan få oanade konsekvenser, det är enligt mig en oerhört upplyftande tanke

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Foto: © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom att jag saknar adekvat utbildning så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Christopher Hitchens Day 2012

Idag skulle den briljante Christopher Hitchens ha fyllt 63 år. Ett geni som gick bort alldeles för tidigt, med stor sannolikhet på grund av hans förmåga att bränna ljuset i båda ändarna med alkohol och tobak, vilket slutligen resulterade i den matstrupscancer som blev hans död den 15 december 2011. För att minnas Hitchens återfinns här nedan ett par fenomenala videoklipp där hans intellektuella och språkliga storhet framkommer. Håll till godo!

Min största rädsla

Det är en stor och ofta svårförståelig värld vi lever i.

Ibland orkar inte våra sinnen med alla intryck de konstant matas med, och inte sällan får förnuftet härdsmälta, tackar för sig och går hem så fort minsta lilla ansträngning efterfrågas. Till det senares försvar kan nämnas att det ofta inte kan rå för kollapsen - våra hjärnor är helt enkelt inte utvecklade för att kunna förstå exempelvis de enorma avstånd som universum utgörs av eller de minimala beståndsdelar som allt vi kan se med våra ögon består av.

Det är dock inte detta som skrämmer mig, även om dessa naturliga reaktioner ibland kan vara, för att uttrycka det milt, frustrerande. Nej, det finns en annan sak som ibland kan få mina ögon att tåras samtidigt som en klump i magen tar form och blir allt större ju mer jag släpper tankarna fria.

Människor. Det är människor som skrämmer mig mest av allt.

Människor som inte vågar kika mellan fingrarna när sagda förnuft deserterar och lämnar rädslan kvar allena. De som, istället för att ta en vän i handen och konfrontera ångesten, kryper ner under täcket, trycker en kudde över huvudet och lägger sig i fosterställning. De som ligger kvar där tills alla förnimmelser om de 2,5 miljoner ljusår som skiljer vår planet och Andromedagalaxen har bytts ut mot valfritt mantra ämnat att övertyga hjärnan om att det där med verkligheten inte är så viktigt ändå.

Människor som inte vågar eller låter sig känna. De som till och med aktivt motarbetar varje tanke som potentiellt skulle kunna få dem att blicka in i sig själva eller ut i verkligheten: Ett känslosamt komponerat musikstycke, en surrealistisk målning, ett fotografi taget rakt ut i oändligheten. Alla reflektioner som, om de släpptes in, skulle få ögonen att fyllas med tårar av vördnad och fascination, dränks obarmhärtigt inombords och sänks ner på botten av själen där de sakta tynar bort.

Det är sannerligen en stor och svårförståelig värld vi lever i, och den kommer att fortsätta att vara det tills vi vågar göra oss av med de inre demoner som håller oss fångna i den.